Fernand Braudel Center, Binghamton University

http://fbc.binghamton.edu/commentr.htm

Kommentare 109, Mar. 15, 2003

”Bush sätter allt han har på spel”

 

USA är illa ute. Landets president har tagit en enorm risk, och gjort detta utifrån en i grund och botten svag utgångspunkt. Han bestämde för ett år sedan eller så att USA skulle gå till krig mot Irak. Han gjorde det för att demonstrera USA:s överväldigande militära överlägsenhet och för att uppnå två grundläggande mål: 1) Skrämma alla potentiella kärnvapenspridare till att överge sina projekt; 2) slå ned alla europeiska idéer om en autonom politisk roll i världssystemet.

Hittills har Bush misslyckats fullständigt. Nordkorea och Iran (och kanske andra som vi hittills inte känner till) har faktiskt ökat takten på sina spridningsprojekt. Frankrike och Tyskland har visat vad det innebär att vara autonom. Och USA klarar inte av att få något av de sex tredje världen-länderna i FN:s säkerhetsråd att rösta för en andra resolution om Irak. Så, som en våghalsig spelare är Bush beredd att sätta allt han har på spel. Han kommer mycket snart att starta krig, och satsar på att han kan uppnå en överväldigande och snabb seger. Vadet är mycket enkelt. Bush tror att om USA uppnår detta militära resultat kommer både kärnvapenspridarna och européerna att ångra sina beteenden och acceptera USA:s beslut i framtiden.

Det finns två möjliga militära resultat: Det Bush vill ha (och förväntar sig), och ett annorlunda. Hur troligt är det att Bush får en snabb kapitulation från irakierna? Pentagon säger att de har vapnen och kommer att klara det snabbt. En lång rad pensionerade generaler, både amerikanska och brittiska, har uttryckt sin skepsis. Min gissning (och det är allt det är) är att en snabb, total seger inte är särskilt trolig. Jag tror att en kombination av det irakiska ledarskapets desperata beslutsamhet plus ett uppsving för irakisk nationalism plus kurdernas utannonserade ovillighet att kämpa mot Saddam (inte för att de inte hatar honom utan för att de djupt misstror USA:s avsikter för dem) kommer att göra det mycket svårt för USA att avsluta kriget inom några veckor. Det kommer troligen att ta många månader, och när det väl tar flera månader, vem kan då förutsäga vart vinden blåser, först av allt i den brittiska och sedan i den amerikanska opinionen?

Likväl, anta att USA vinner snabbt. Jag vill då påstå att Bush står kvar ungefär som förut – inte som en vinnare, men inte som en förlorare. Varför säger jag det? Därför att en seger inte kommer att förändra den geopolitiska situationen särskilt mycket. Först kommer frågan om vad som händer i Irak dagen efter en seger. Det minsta man kan säga är att ingen vet, och det är inte alls klart att USA självt har en klar vision av vad det vill göra. Vad vi vet är att intressena som står på spel är mångfaldiga, skiftande och fullständigt okoordinerade. Det är ett scenario för kaos och förvirring. Om USA ska kunna spela en roll i beslutsfattandet efter kriget kräver det ett långvarigt truppengagemang och mycket pengar (verkligen mycket pengar). Vem som helst som ser på USA:s ekonomiska läge och USA:s interna politik vet att Bush-administrationen kommer att få arbeta väldigt hårt för att kunna lämna trupper där långvarigt och ännu hårdare för att anskaffa pengarna som krävs för att spela det politiska spelet.

Dessutom kommer alla andra problem som väntar världen att förbli orörda. Först och främst kommer sannolikheten att minska ytterligare för att några steg ska tas mot skapandet av en palestinsk stat. Den israeliska regeringen kommer att låta den amerikanska segern legitimera sin hårda linje, och göra den ännu hårdare. Arabvärlden kommer att bli ännu argare, om detta är möjligt. Iran kommer förvisso inte att upphöra i sin strävan efter kärnvapenspridning. Iran kommer troligen tvärtom att känna sig stärkta i regionen med Saddam Hussein ute ur leken. Nordkorea kommer att öka sina provokationer, och Sydkorea kommer att känna sig ännu mer obekväma med sin amerikanska allierade och dess förtjusning för militära aktioner. Och Frankrike kommer troligen att fortsätta på den inslagna kursen. Så en snabb amerikansk militär seger i Irak kommer att ge ett geopolitisk status quo – vilket helt klart inte är vad de amerikanska hökarna avser.

 

Men anta att den militära segern inte kommer snabbt. Vad händer då? I så fall är hela operationen en geopolitisk katastrof för USA. Helveteslarmet kommer att bryta ut, och USA kommer att ha lika lite inflytande på dess framtida utfall som säg Italien, vilket betyder inte mycket alls. Varför säger jag det? Tänk på vad som kommer att hända, först och främst i själva Irak. Det irakiska motståndet kommer att göra Saddam Hussein till en hjälte, och han kommer säkerligen att veta hur han ska exploatera den känslan. Iranierna och turkarna kommer båda att sända trupper in i den kurdiska norra delen, och antagligen börja kriga mot varandra. Kurderna kanske tillfälligtvis kommer att välja iraniernas sida. Om det sker, kommer shiit-grupperna i södra Irak att distansera sig från de amerikanska militära ansträngningarna. Saudierna kanske ovälkommet kommer att erbjuda sig en medlarroll, och kommer troligen att avvisas av båda sidor.

På andra håll i regionen kommer Hizbollah troligen attackera israelerna, som snabbt kommer att svara och antagligen ockupera södra Libanon. Kommer då Syrien att gå in i kriget, för att försöka rädda Hizbollah och, mer allmänt, sin roll i Libanon? Ganska sannolikt, och i så fall kommer israelerna bomba Damaskus (kanske med kärnvapen). Kommer egyptierna då att sitta still? Och visst ja, den där killen Usama bin Ladin, han kommer utan tvivel att göra de där sakerna han tycker om att göra.

Och Europa? Antagligen kommer en stor revolt att ske inom Labour i Storbritannien, som kan sluta i en partisplittring. Blair kanske tar sin bakdel och går och bildar en nationell krisregering med Tories. Han skulle fortfarande vara premiärminister, men det skulle finnas ett starkt tryck för nyval, och Blair skulle troligen förlora, och förlora stort. Och sedan är det den där detaljen om varningen Blair fick från juridiska rådgivare att om Storbritannien gick in i Irak utan uttalat stöd i FN kan han åtalas inför Internationella brottsmålsdomstolen. Aznars möjligheter i val har också blivit tveksamma, med tanke på den omfattande oppositionen i hans eget parti mot Spaniens position. Berlusconi och regeringarna i östra och centrala Europa kommer att få väldigt kalla fötter.

Under tiden kommer Latinamerika att säga farväl till Free Trade Area of the Americas (FTAA, eller ALCA på spanska). I stället kommer Lula att pressa på för att återinställa Mercosur som struktur för handel och valuta, och kanske förmå till och med Chile att delta. Fox kommer att vara väldigt illa ute i Mexiko. I Sydostasien kommer de två största muslimska länderna (Indonesien och Malaysia), som båda för närvarande har regeringar som i grund och botten är USA-vänliga, kanske att försöka överträffa Europa i skapandet av en zon för autonomt handlande. Filippinernas regering kommer att utsättas för starkt tryck för att skicka hem den amerikanska militären. Och Kina kommer troligen att tala om för Japan att de bör lätta upp sina politiska bindningar till USA om de förväntar sig att ha en ekonomisk framtid i regionen även i framtiden.

 

Var kommer allt detta att ha fört Bush-regimen i början av 2004? En snabbt växande antikrigsrörelse i USA, vilket faktiskt kan göra Demokratiska partiet till en verklig opposition mot Bushs globala politik. Inte enkelt, men ganska troligt. Om så blir fallet kan demokraterna troligen vinna valet.

Om allt detta sker, skulle Bush verkligen ha uppnått regimskifte – i Storbritannien, Spanien och USA. Och USA skulle inte längre betraktas som en oövervinnelig militär supermakt. Så, för att summera, om Bush vinner uppnår han ett geopolitiskt status quo, vilket är mycket mindre än han önskar. Och om han förlorar, förlorar han verkligen. Jag påstår att oddsen inte ser särskilt lovande ut. Historikerna kommer att berätta att USA inte var tvunget att sätta sig självt i denna omöjliga situation efter den 11 september.

Immanuel Wallerstein

Översättning: Rikard Warlenius

Dessa kommentarer kan laddas hem, vidarebefordras elektroniskt eller e-postas till andra, men de får inte reproduceras i tryckt form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren without permission of copyright holder (iwaller@binghamton.edu).

Dessa kommentarer publiceras två gånger i månaden och utgör reflektioner kring saker runt om i världen. Utgångspunkten är inte de omedelbara rubrikerna utan det långa perspektivet.

 

_____

Email this Commentary to a colleague

______________________________________________

Go to List of Commentaries

Go to Fernand Braudel Center Homepage