Fernand Braudel Center, Binghamton University
http://fbc.binghamton.edu/commentr.htm
Kommentar nummer 122, 1 oktober 2003
”Cancun: Den nyliberala offensivens kollaps”
Cancun är mera än en
nyligen utkämpad geopolitisk strid. Det representerar också själva
gravsättningen av den nyliberala offensiv som startade under 1970-talet. För
att förstå betydelsen av händelsen, måste vi börja från början.
1970-talet innebar
en vändpunkt i två cykliska rörelser i den kapitalistiska världsekonomin. Det
var början på en lång stagnation i världsekonomin, en Kondratieff-B fas, vilken
vi fortfarande inte kommit ur. Och 70-talet markerar den tidpunkt då USA: s
hegemoni i Världssystemet började avvecklas. Stagnationer i världsekonomin
betyder att summan av profiten minskat en betydelsefull del, tillföljd av en
ökad konkurrens mellan ledande industrier och konsekvent överproduktion. Detta
ledde i sin tur till två olika sorters geopolitiska strider: en strid i
kapitalackumulationens centrum (mellan USA, Västeuropa och Japan/Ostasien) om
att byta den börda som minskad profitinkomst innebär mellan varandra. Jag
kallar detta ”arbetslöshets export”, och det har pågått i trettio år, under
denna period har det gått bättre för varje enskilt centrum under skilda
tidsepoker (Europa på 1970-talet, Japan under 1980-talet och USA under det sena
1990-talet).
Den andra
geopolitiska striden är hursomhelst den mellan centrum och periferi, nord och
syd, i vilken nord försöker ta tillbaka de små vinster syd gjorde under den
föregående expansiva Kondratieff A- perioden (cirka 1945-1970). Som alla vet
gick det rätt dåligt för Latinamerika, Afrika, Östeuropa och Sydasien efter
1970. Det enda området i syd som klarade sig relativt bra var Ost- och
Sydostasien, åtminstone till det sena 1990-talets ekonomiska kriser. Men det
går alltid bra för ett område i
periferin under ekonomiska nedgångar, för det måste alltid finnas en region
till vilken dalande industrier kan flytta.
Under denna svåra
period när kapitalisterna slogs för att säkra sin inkomst, delvis genom
omlokalisering av produktionen men oftare genom finansiell spekulation,
startade de vad som endast kan beskrivas som en kontraoffensiv mot syds, och
nords arbetarklass vinster under den föregående A-perioden. Detta kom att
kallas ”nyliberalism”. Kontraoffensivens politiska ansikte syntes först genom
transformationen av det brittiska konservativa partiet (British Conservative
Party) och det amerikanska republikanska partiet (U. S. Republican Party), från
moderata Keynesianska partier till organisationer som vildsint trodde på Milton
Friedmans patentmedicin.
Mrs. Thatchers år som premiärminister och
Ronald Reagans period som USA: s president markerar en distinkt svängning åt
höger i både nationell, och världspolitik, men ännu viktigare är den
transformation av deras egna partistrukturer som försegick, de knuffade
balanspunkten för intern politik från centern till betydligt höger om centern.
Det nya konservativa partiet skapade en tillbakagång för de tre källorna till
ökade kostnader för producenterna: lönerna, internaliseringen av kostnader för
att reducera den ekologiska skadegörelsen, och den statliga beskattningen för
att finansiera välfärdsstaten.
Det fanns ett försök
att koordinera denna politik mellan nords länder genom att skapa en serie nya
institutioner, nämligen Trilaterala kommissionen, G-7 och Davos World Economic
Forum. Den ekonomiska politik som föreslog kom att kallas Washington konsensus.
För det första,
måste vi slå fast att Washington konsensusen ersatte något som kallades
Developmentalism. Developmentalism var den dominerande ideologin i världsekonomisk
politik under den förra perioden (under sena 1960-talet förklarade FN till och
med att 1970-talet skulle bli ”utvecklingens decennium”). Det grundläggande
löftet i developmentalism var att varje land kunde ”utvecklas” (develop), om
bara dess stat kunde införa en riktig politik, och i slutet av denna detta
löfte fanns en värld i vilken alla stater fungerade mer eller mindre likadant
och alla var mer eller mindre jämställda. Naturligtvis fungerade
developmentalism inte, det kunde inte fungera, en sorglig verklighet som stod
klart för var och en under 1970-talet.
I dess ställe
förklarade Washington konsensus att världen gått in i en ”globaliserings” era.
Globalisering sades vara den fria marknadens triumf, en radikal reducering av
statens ekonomiska roll, men viktigast av allt, en eliminering av statsskapade
hinder för gränsrörelser av varor och kapital. Washington konsensusen
förespråkade att regeringarnas primära uppgift, särskilt syds regeringars, var
att sätta stopp för alla illusioner om developmentalism, och acceptera att
deras gränser blev obegränsat vidöppna. Mrs. Thatcher trumpetterade ut att de
inte längre hade något val. Hon sade: TINA, det finns inget alternativ. TINA
betydde att varje regering som inte rättade in sig i ledet skulle straffas,
först av världsmarknaden och sedan av mellanstatliga institutioner.
Det har funnits en
bristande uppmärksamhet på det faktum att mellanstatliga institutioner, bara
sedan 1970-talet, kunnat fylla en signifikant funktion i dessa geoekonomiska
strider. Den internationella monetära fonden (IMF) och Världsbanken
förvandlades till aktiva tillskyndare av Washington konsensusen. De kunde spela
denna roll på grund av att syds stater, bedrövligt sårade av stagnationen i
världsekonomin, hade ebb i kassan och hela tiden fick vända sig till utländska
långivare för att kompensera den negativa balansen i betalningen. Speciellt IMF
förändrade drastiskt villkoren för sådana lån, villkor vilka generellt krävde
väsentligen reducerad offentlig sektor inom landet och att regeringarna
tvingades prioritera återbetalning av externa skulder över allting annat.
Under 1980-talet,
beslutade den sig för att gå längre. Världshandelsorganisationen (WTO) hade
varit en idé som först diskuterades under 1940-talet. Men den hade snavat på de
avsevärda skillnader som funnits mellan de olika centrumen för
kapitalackumulation. Vad som möjliggjorde en fortsättning under 1980-talet var
en gemensam överenskommelse mellan nords länder att WTO kunde bli ett behändigt
verktyg i utvecklingen av Washington Konsensusen. I teorin skulle WTO stå för
öppningen av gränserna, maximeringen av den fria världens marknad. Det stora
problemet är att nord aldrig riktigt menat detta. De ville att syds länder
skulle öppna sina gränder, men de ville inte egentligen göra någon gentjänst.
Efter att USA
lyckats skapa den Nordamerikanska frihandelsunionen (NAFTA) och Europa fortsatt
allt längre med sin ekonomiska union, hade nords länder beslutat att det är tid
att implementera deras program i WTO. Det ögonblick man valde var Seattlemötet
1999. Nord hade hur som helst väntat för länge. Washington konsensusens
ödeläggelse - stigande arbetslöshet, ekologisk tillbakagång, förstörelsen av
livsmedelsoberoendet – ledde till en oväntat stark proteströrelse som lyckades
organisera ett flertal olika sorters grupper, från anarkister till
miljörörelseaktivister (environmenalists) och fackförbunds folk. Deras
gemensamma protester lyckades visa på mötets impotens. Därutöver visade det sig
i Seattle, att USA och Västeuropa var ett omaka par genom respektive parts
protektionistiska politik gentemot den andra. Så Seattlemötet avslutades utan
att ha uppnått någonting.
Vid detta tillfälle,
inträffade två avgörande händelser. Den första var grundandet av World Social
Forum (WSF), vilka höll sina tre första möten i Porto Alegre, och som består av
en ”rörelse av rörelser” mot nyliberalismen, Washington konsensusen, och mötet
i Davos. Det har varit anmärkningsvärt framgångsrikt ännu så länge. Den andra
händelsen var 11 september, vilken ledde till proklamationen av Bushdoktrinen,
vilken består i unilateral preventivt angrepp mot vem som helst, som den
amerikanska regeringen definierar som ”terrorister”.
Inledningsvis var
effekten av 11 september att USA fick globalt stöd för sin kamp mot ”terrorism”.
Och det var strax efter detta som nästa WTO-möte hölls i Doha. På det mötet,
kunde nord tvinga ett tillfälligt skrämt syd att acceptera ett avtal om att
diskutera nya fördrag för att öppna världsekonomins gränser betydligt mycket
mera. Dessa avtal skulle välsignas 2003 i Cancun.
Ännu en gång, Cancun
kom för sent. Mellan Doha och Cancun kom invasionen av Irak och dess efterspel,
vilket ledde till att världsuppfattningen drastiskt ändrades mot USA: s
handlingar, och visade USA: s allvarliga begränsningar i fråga om militär makt.
Under tiden hade världens fredsrörelser väsentligen stärkt Porto Alegres makt,
vilka i sin tur kunde lägga avsevärt tryck bakom syds länder för att stärka
deras ryggradar.
Under Cancun,
pressade nord på med mer eller mindre förenad styrka för sitt program att öppna
syds gränser så att de kunde komma åt dess varor och kapital, medan de
försvarade nords egen rätt till intellektuell egendom (patenter) mot urvattning
och respektlöshet. Syd kontraorganiserade. Brasilien ledde skapandet av Grupp
21 (med bland andra Indien, Kina och Sydafrika), vilka var ”mellanmakter”, som
fick stöd av fattigare länder, nämligen Afrika. När nord nu inte var villigt,
av interna politiska skäl, att göra några betydande eftergifter till syd, gav
syd inte vika. Resultatet var ett dödläge.
Detta ses av alla
som en politisk seger för syds stater: Det ska stå klart att segern
möjliggjordes tack vare den vikande konjunkturen för Amerika, som visat en
avsevärd geopolitisk svaghet och styrkan i Porto Alegres kraft. WTO är nu i
verkligheten dött. Det kommer att överleva på pappret, i likhet med många andra
mellanstatliga organisationer, men det kommer inte längre att spela någon roll.
USA hoppas på att
återta initiativet genom att bli unilaterala. Landet kommer att finna att det
inte blir lätt att få några signifikanta länder i syd att skriva på ensidiga
frihandelsavtal. Syd kommer nu att fortsätta med att utmana IMF och
Världsbanken. Den offensiven har förstås redan börjat och Argentinas president
Kirchners starka trots, har visat att trots kan löna sig. Det kommer inte att
dröja länge förrän termen ”nyliberalism” representerar gårdagens glömda
dumskallar.
Immanuel Wallerstein
Översättning: Joacim Blomqvist
Dessa
kommentarer kan laddas hem, vidarebefordras elektroniskt eller e-postas till
andra, men de får inte reproduceras i tryckt form utan tillstånd från
upphovsrättsinnehavaren without permission of copyright holder (iwaller@binghamton.edu).
Dessa kommentarer publiceras två gånger i månaden och utgör
reflektioner kring saker runt om i världen. Utgångspunkten är inte de omedelbara
rubrikerna utan det långa perspektivet.
_____
Email this Commentary to a colleague
______________________________________________
Go to List of Commentaries