Fernand Braudel Center, Binghamton University
http://fbc.binghamton.edu/commentr.htm
Sedan 1994 har zapatistupproret i Chiapas varit världens mest betydelsefulla sociala rörelse – barometern och startskottet för systemkritiska rörelser runtom i världen. Hur kan det komma sig att en liten rörelse av mayaindianer i en av de fattigaste delarna av Mexico kan spela en så avgörande roll? För att besvara den frågan måste vi föra berättelsen om världssystemets kritiska rörelser tillbaka till 1945.
Från 1945 och åtminstone fram till sextiotalets mitt var de systemkritiska rörelserna (eller den gamla vänstern) – kommunistpartier, socialdemokratiska partier och nationella befrielserörelser – på uppgång, och kom till makten i en väldigt vid omfattning av stater. De stod på sin höjdpunkt. Men just som de tycktes vara på väg mot världsomfattande seger körde de in i två vägspärrar – 1968 års världsrevolution och den återuppvaknande högern.
Överallt protesterade ’68 års världsrevolutionärer förstås mot USA-imperialismen, men de protesterade också mot den gamla vänsterns rörelser. För studenterna och arbetarna engagerade i 68-rörelserna var det tydligt att den gamla vänsterns rörelser kommit till makten, ja, men sedan hade de inte uppfyllt sina löften om att förändra världen i en mer jämlik, mer demokratisk riktning. Det återstod att göras. 68-orna skapade då nya rörelser (de gröna, kvinnorörelser, identitetsrörelser), men ingen av dessa lyckades mobilisera den sortens massiva stöd som de traditionella rörelserna fått efter 1945.
Dessutom, och i kölvattnet på en betydande nedgång i världsekonomin, hämtade världens höger andan och gjorde sig åter gällande. Mest anmärkningsvärda är förstås Mrs. Thatchers och Ronald Reagans nyliberala regeringar. Men kanske mest betydande var förmågan hos IMF och USA:s finansdepartement att hos de flesta regeringar där den gamla vänstern fortfarande satt vid makten påtvinga en avgörande reträtt i den ekonomiska politiken, och få dem att gå från importsubstituerande developmentalism till exportorienterad tillväxt.
När de sista och starkaste av dessa gamla vänsterregeringar – kommunistregimerna i USSR och dess öst- och centraleuropeiska satelliter – kollapsade under 1989-91, nådde den tilltagande oredan hos de systemkritiska rörelserna (både hos den gamla och den nya vänstern) en kulmen av desillusionering och dysterhet angående sin förmåga att förändra världen.
Men just som vågen av nyliberal ideologi tycktes nå sin höjdpunkt vid nittiotalets mitt började tidvattnet vända. Vändpunkten var zapatistupproret den 1 januari 1994. Zapatisterna lyfte fanan högt för de mest förtryckta delarna av världens befolkning, ursprungsfolken, och hävdade deras rätt till självbestämmande och välmåga. Vidare gjorde de inte detta genom att kräva regeringsmakt över Mexico, utan genom att eftersträva makten i sina egna samhällen, för vilka de begärde formellt erkännande av den mexikanska staten.
Och medan den militära sidan av deras uppror snabbt gick mot sitt slut genom en vapenvila, så nådde de politiskt sett ut till ”civilsamhället” i Mexico, och sedan i resten av världen. De höll ”intergalaktiska” rådslag i Chiapas djungel, och drog till sig uppmärksamheten hos militanta och intellektuella runtom i världen. När en ny president kom till makten i Mexico år 2000 (och kört ut den trötta, ”revolutionära” rörelse som suttit i ett sextiotal år) marscherade zapatisterna till Mexico City för att kräva att villkoren i fredsfördraget från 1996 (det så kallade San Andrés-avtalet) äntligen skulle fullföljas av den mexikanska regeringen. Och när den mexikanska lagstiftande församlingen svek, trots det enorma stöd zapatisterna fick från ”civilsamhället”, återvände de till sina byar i Chiapas och började genomdriva sitt självbestämmande unilateralt genom att skapa – i praktiken (de facto), om inte rättsenligt (de jure) – demokratiska regeringar, sitt eget skolsystem, sina egna sjukvårdsinrättningar. Men den mexikanska armén stod redo omkring dem, med ett ständigt underliggande hot att montera ner dessa strukturer.
Betydelsen av zapatistupproret sträckte sig långt utanför Chiapas eller ens Mexicos gränser. De blev ett exempel på det möjliga för andra överallt. När de flesta sydamerikanska länder under de senaste fem åren tillsatt vänsterorienterade eller folkliga regeringar, så var det zapatistiska föredömet en av drivkrafterna. När demonstranterna i Seattle lyckades få WTO-mötet 1999 att spåra ur, och lyckades följa upp med liknande demonstrationer i Genua, Quebec City och andra platser såväl som detta år i Gleneagles, så var de i ingen liten utsträckning inspirerade av zapatisterna. Och när World Social Forum krönte denna förnyelse för de systemkritiska rörelserna i början av 2001 var zapatisterna det heroiska föredömet.
Men nu plötsligt, i juni 2005, utlyste zapatisterna högsta beredskap, uppmanade alla sina samhällen att lämna byarna och samlas i djungeln för en omfattande ”konsultation” av basen. Anledningen? De sade sig inte längre ha råd att vänta i det oändliga medan den mexikanska staten struntade i de löften den givit ett decennium tidigare i fredsfördragen. De förklarade sig beredda att ”riskera det lilla de vunnit” (det vill säga den begränsade de facto-autonomin utan juridisk grund) för att försöka med någonting nytt. Zapatisterna förkunnade att de avslutat den första fasen av sin kamp, och att det var dags att gå vidare till en andra fas – en som skulle vara politisk och inte militär, tillade de.
I den tredje och sista delen av Sjätte Deklarationen från Lacandondjungeln, utfärdad den 30 juni 2005, har zapatisterna givit oss en klar anvisning om den politiska linje de förespråkar. De nämner inget politiskt parti, vare sig i Mexico eller någon annanstans. De säger till människor över hela världen som kämpar för sina rättigheter, som står till vänster, att zapatisterna är med dem. De talar om att skapa en omfattande politisk allians i Mexico – vi är indianer, men vi är också mexikaner. Och de talar om att skapa en omfattande politisk allians i världen. De använder ett språk som är på samma gång inkluderande – som inkluderar alla skikt och alla folk och framför allt alla förtryckta grupper – men som står tydligt till vänster, om än inte nödvändigtvis kopplat till något parti.
Det viktigaste med detta initiativ är, enligt min åsikt, dess val av tidpunkt. Det har gått elva år sedan tidvattnet började vända för nyliberalismen och imperialismen. Men för zapatisterna har inte tillräckligt mycket uppnåtts. Jag har känslan av att de inte är ensamma om att tycka det. Jag har känslan av att i hela Latinamerika, och särskilt i de länder där vänsterorienterade eller folkliga grupper kommit till makten, finns det en liknande uppfattning om att det inte är tillräckligt, att dessa regeringar tvingats till alltför många kompromisser, att den folkliga entusiasmen avtar. Jag har känslan av att det i World Social Forum finns samma uppfattning om att vad som uppnåtts sedan starten år 2001 är anmärkningsvärt, men inte tillräckligt, och att WSF helt enkelt inte kan fortsätta göra samma saker om och om igen. I Irak och i Mellanöstern generellt tycks det också finnas en känsla av att motståndet mot Förenta Staternas chauvinistiska interventionism har varit fantastiskt starkt, men trots det inte varit tillräckligt.
1994 var zapatistupproret en barometer för förkastandet av den hjälplöshet som börjat överväldiga världens systemkritiska röster. Det fungerade också som startskottet till en serie andra initiativ. Idag, när zapatisterna säger till oss att den första fasen är över och att vi inte kan dröja oss kvar där, tycks de åter vara en barometer på attitydförändringen över hela världen. Zapatisterna vill gå vidare till en andra fas – politisk, inkluderande, men än så länge utan att ha satt upp några särskilt detaljerade mål. Kommer de nu bli inspirationen för en liknande omvärdering i hela Latinamerika, i World Social Forum, inom systemkritiska rörelser i hela världen? Och vilka kommer att bli de detaljerade målen för nästa fas?
© Immanuel
Wallerstein 2005.
Dessa kommentarer kan laddas hem, vidarebefordras elektroniskt eller e-postas till andra, men de får inte reproduceras i tryckt form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren (iwaller@binghamton.edu).
Kommentarerna publiceras två gånger i månaden och utgör
reflektioner kring saker runt om i världen. Utgångspunkten är inte de
omedelbara rubrikerna utan det långa perspektivet.
_____
Email this Commentary to a colleague
______________________________________________
Go to List of Commentaries