http://fbc.binghamton.edu/commentr.htm
Under de senaste 150 åren har en av de största frågorna som delat världens vänster gällt huruvida det är viktigt för vänsterorienterade, sociala rörelser att stödja valkampanjen hos det parti som är det främsta ”till-vänster-om-mitten” i ett givet land. Det har funnits tre huvudpositioner: de som säger att sådana partier är helt opålitliga som försvarare av intressena hos de sociala rörelserna, och därför måste tas avstånd från; de som säger att det enda hoppet om att uppnå någonting avgörande ligger i att sådana partier har makten; och de som vacklar mellan dessa båda positioner. Faktum är att denna tredje grupp, de vacklande, nästan alltid är den avgörande grupp vars aktuella position ofta avgör de politiska resultaten.
Dilemmat har på sistone blivit väldigt påträngande, som vi
Det mest omedelbart dramatiska fallet är Brasilien. Där kom ett vänsterparti, Partido dos Trabalhadores (PT), till makten i oktober 2002 med valet av Luíz Inácio Lula da Silva som president. Detta var den länge efterlängtade triumfen för ett vänsterparti uppburet av de sociala rörelserna i Brasilien, och faktiskt också på annat håll i världen. I valet, såväl som under de föregående tjugo åren, hade PT stöd från de två största sociala rörelserna – fackföreningsrörelsen (CUT) och de jordlösas rörelse (MST), såväl som en rad sociala rörelser inom den katolska vänstern. Det omedelbara problemet för regeringen var att även om PT vann en klar majoritet i presidentvalet och var det största partiet i underhuset, så fick det bara ca 20 % av platserna i nationalkongressens båda kammare. Man kände sig tvungen att ingå skakiga koalitioner med center- och till och med högerpartier för att få igenom lagförslag.
Ända från början gav Lularegeringens politik upphov till schismer inom vänstern. Regeringen utsåg nyckelpersoner och antog en finanspolitik som svarade mot önskningarna hos världens investerare och IMF, varför det uppfattades av de sociala rörelserna som att man kapitulerade inför nyliberalismen. PT hade lovat att fördela mark till de jordlösa, och har på tre år levererat mycket lite. PT lovade att ta hänsyn till ekologiska farhågor om utvecklingen av Amazonas, och har levererat mycket lite.
Å andra sidan tycktes Brasiliens utrikespolitik innefatta en
större konfrontation med
Och under 2005 kunde en ny bit läggas till pusslet. Brasilien skakades av en korruptionsskandal som involverade några av de ledande personerna inom PT och regeringen, till den grad att det började bli tal om åtal mot Lula. I vilket fall har hans eget omval och/eller en seger för PT under 2006, vilka sågs som självskrivna för inte så länge sedan, nu blivit osäkra.
Så vad bör de sociala rörelserna göra? Mycket tidigt vände sig många vänsterintellektuella mot PT. Och en liten falang av partiet bröt sig ut. Men varken CUT eller MST verkade redo att ge upp om partiet. Emellertid har MST nu börjat bli tämligen sträng i sin kritik av regeringen, och inom partiet självt har motsättningar uppkommit angående dess politik, särskilt finanspolitiken. Å andra sidan tvekar de sociala rörelserna, mer vänsterorienterade element inom partiet och många intellektuella om att överge PT helt och hållet, eftersom de fruktar att det, efter 2007, kan installeras en verklig högerregering igen – en som kan bli svår att avsätta, när den väl kommit till makten.
Situationen i Sydafrika är på många sätt lik den i Brasilien. Där vann äntligen Afrikanska Nationalkongressen (ANC) åttio års strid om att upprätta en statsstruktur baserad på en person – en röst. Och när det väl var uppnått vann ANC förstås valet med lätthet, och utsåg 1994 Nelson Mandela till president. 1999 efterträddes han i sin tur av Thabo Mbeki, som omvaldes 2004. I Sydafrika hade ANC en allians med det Sydafrikanska Kommunistpartiet (SACP) under alla åren av motstånd mot apartheidregimen, så väl som med fackföreningsrörelsen, vars nuvarande gestaltning är Kongressen av Sydafrikanska Fackföreningar (COSATU). I Sydafrika har ANC, till skillnad från PT i Brasilien, haft en överväldigande majoritet i parlamentet. Den enda formella alliansen har varit med SACP och COSATU.
Den reella politiken hos ANC vid makten har inte skiljt sig
nämnvärt från den hos PT. De har bedrivit en ekonomisk och finansiell politik
som de vänsterintellektuella (och i synnerhet COSATU och SACP) betraktat som
nyliberal. Men de ministrar som faktiskt varit ansvariga för denna politik är
medlemmar i SACP. Regeringen har inte gjort mycket av utlovad landreform, även
om de gjort något för att få elektricitet till de svarta afrikanernas
stadsområden.
I världspolitiken har de anslutit sig till Brasilien i G-20
inom WTO. De har praktiskt taget försvarat
Den omedelbara krisen i Sydafrika, liksom i Brasilien, handlar om korruption. Där är det dock Mbekis förmodade efterträdare, Jacob Zuma, tills nyligen vicepresident, som anklagats för detta och väntar domstolsförhandlingar. Mbeki vidtog åtgärder för att stänga av Zuma från sina parti- och regeringsfunktioner. Både COSATU och SACP har uppbringat starkt stöd för Zuma, ombett Mbeki att stoppa åtalet och ANC att upphäva sin avstängning av Zuma. Men bör COSATU och SACP därför verkligen bryta alliansen? Till skillnad från i Brasilien, där fruktan för att högerpartier kan komma till makten för lång tid framöver, så är farhågorna hos de sociala rörelserna i Sydafrika, om något, dem att om de bryter med ANC så kan det leda till att de stängs ute från den begränsade makt de nu har. Så de tvekar om att göra en definitiv brytning.
I Mexico är, som vi tidigare sett (Kommentar nr. 165), det motsvarande partiet Partido de la Revolución Democrátice (PRD), som ännu inte sitter vid makten, men vars kandidat, Andrés Manuel López Obrador (AMLO), av många förutspås vinna det kommande valet. Den avgörande sociala rörelsen i den här situationen är EZLN eller zapatisterna. Och de har mycket högljutt tagit avstånd från PRD innan det ens kommit till makten. De har sagt att de förväntar sig mycket lite framsteg om och när det händer. Zapatisterna förutspår praktiskt taget att PRD vid makten inte kommer att skilja sig nämnvärt från PT och ANC vid makten. PRD väntar också korruptionsskandaler, om än mindre omfattande än dem i Brasilien och Sydafrika.
Men nästan omedelbart efter att uttalat denna hållning förtydligade zapatisterna den. De sade att de inte avrådde människor från att rösta på PRD, men naturligtvis rådde de inte heller människor att rösta på PRD. De sade att det var en sak som varje väljare skulle avgöra själv. Men för egen del skulle de koncentrera sig på vad de kallar ”la otra campaña” (den andra kampanjen) för att upprätta strukturer och allianser, i Mexico och världen, underifrån och upp.
Alltså: växande klyftor överallt, men än så länge utan
definitiva brytningar mellan de vänsterorienterade sociala rörelserna och det
främsta till-vänster-om-mittenpartiet i landet.
Immanuel Wallerstein
Publicerad på Vägval Vänsters hemsida (www.vagvalvanster.se) den 3 februari 2006.
Översättning från engelskan: Jimmy Sand
[Copyright: Immanuel Wallerstein, distribuerad av Agence Global. För rättigheter och tillstånd, inklusive översättningar och återgivning på icke-kommersiella hemsidor, kontakta rights@agenceglobal.com, 1.336.686.9002 eller 1.336.286.6606. Tillstånd ges att ladda ned, vidarebefordra elektroniskt eller via e-post till andra, förutsatt att essän förblir intakt och copyrightangivelsen finns med. För att kontakta författaren, skriv till immanuel.wallerstein@yale.edu.
Dessa kommentarer, vilka publiceras två gånger i månaden, är avsedda som reflektioner kring den samtida världspolitiken, betraktade inte genom dagsrubrikerna utan i det långa perspektivet.]
_____
Email this Commentary to a colleague
______________________________________________
Go to List of Commentaries