Fernand Braudel Center, Binghamton University
http://fbc.binghamton.edu/commentr.htm
Kommentar nr. 251, feb. 15, 2009
Den ekonomiska katastrofens politik
Varje dag läser jag
hur ännu någon ekonom, journalist eller regeringstjänsteman tycker till om hur
man bäst ska få till stånd en ekonomisk återhämtning i det ena eller andra
landet. Föga förvånande motsäger alla deras kurer varandra. Men nästan alla
dessa lärde män verkar bo i en sagovärld. De verkar faktiskt tro att deras
recept ska fungera ganska snabbt. I själva verket befinner sig världen bara i
början av en depression, som kommer att bli rätt långvarig och som kommer att bli
mycket värre än nu. Den akuta frågan för regeringarna är inte hur ekonomin ska
kunna återhämta sig, utan hur de själva ska kunna överleva den växande folkliga
vrede som de nu undantagslöst står inför.
Låt oss börja med
den ekonomiska verkligheten just nu. Snart sagt alla runt om i världen –
regeringar, företag, individer – har genom att låna levt över sina tillgångar
de senaste 10-30 åren. Världen blev yr av uppblåsta inkomster och en uppblåst
konsumtion. Och bubblor måste brista. Den här har brustit nu (eller egentligen
är det flera bubblor som har brustit). Insikten att det är omöjligt att
fortsätta på den inslagna vägen har nu sjunkit in i medvetandet, och plötsligt
har alla börjat frukta att de har slut på pengar – regeringar, företag och
individer. När den rädslan tar över, så slutar folk konsumera och låna ut. Och
när konsumtion och utlåning sjunker markant, så slutar företagen att producera,
eller saktar ner. De kan lägga ner helt och hållet, eller åtminstone avskeda
folk. Det är en ond cirkel, eftersom nedläggningar och avskedanden leder till
lägre efterfrågan och skapar ännu mer motvilja mot att konsumera och låna ut. Det
kallas depression och deflation.
USA:s regering, som
fortfarande kan både låna och trycka pengar, har just nu för avsikt att kasta
in nya pengar i kretsloppet. Det kan kanske fungera, ifall regeringen kastar in
enorma mängder och dessutom på ett klokt sätt. Men antagligen kommer den inte
att göra det på ett klokt sätt. Och antagligen skulle de summor som behövs bara
leda till ännu en bubbla. I så fall kan dollarn förlora i värde mycket snabbare
än andra valutor och riva ner den sista av världsekonomins viktiga
stöttepelare.
Under tiden finns
mindre och mindre pengar för daglig förbrukning av alla de slag för de 90
procenten fattigaste i världen (och det ser inte så bra ut för de 10 rikaste
procenten heller). Då blir folk bråkiga. Bara den senaste månaden har vi sett
människor protestera mot de ekonomiska svårigheterna på gatorna i ett växande
antal länder – Grekland, Ryssland, Lettland, Storbritannien, Frankrike, Island,
Kina, Sydkorea, Guadalope, Reunion, Madagaskar, Mexiko – och antagligen i många
fler som världspressen inte lagt märke till.
I själva verket har protesterna hittills varit ganska milda, men alla
regeringar är nu nervösa.
Vad gör då
regeringar, när deras främsta bekymmer är att hantera inhemsk oro? De har två
val – att skjuta dem som protesterar, eller att blidka dem. Att skjuta dem
fungerar bara upp till en viss gräns. Om inte annat så måste våldsmakten själv
få tillräckligt bra betalt för att göra det. Och i en allvarlig ekonomisk
nedgång är det inte helt lätt för regimerna att ordna den saken. Därför börjar
regimerna istället blidka sina befolkningar. Hur då? Jo, först och främst genom
protektionism. Alla har nu börjat klaga över andra länders protektionism. Men
de som klagar gör samma sak själva. Och de kommer att göra ännu mer. Alla
marknadsekonomer säger att protektionism förvärrar det ekonomiska läget
ytterligare. Det är antagligen sant, men politiskt är det irrelevant när folk
på gatan kräver jobb – nu!
Det andra sätt som
regeringarna använder för att lugna ner social oro är socialdemokratiska
välfärdsåtgärder. Men för att kunna göra det behöver regeringarna pengar. Dem
får de via skatter. Alla marknadsekonomer säger att skattehöjningar (av alla
slag) mitt i en lågkonjunktur förvärrar det ekonomiska läget ännu mer. De kan
ha rätt, men på kort sikt är det också irrelevant. I en lågkonjunktur sjunker
ju skatteintäkterna. Regeringarna kan inte ens hålla jämna steg med sina
nuvarande utgifter, för att inte tala om att finansiera ökade utgifter. Därför
kommer de att beskatta, på ett eller annat vis. Eller också trycker de pengar.
Slutligen. Det
tredje sättet att blidka folk är genom en lagom dos populism. Inkomstklyftan
mellan den rikaste 1 procenten och de 20 procenten på botten har ökat enormt de
senaste 30 åren. Det gäller både inom länder och globalt. Den klyftan kommer nu
att krympas till den mer ”normala” som fanns på 70-talet – en klyfta som
fortfarande är mycket stor, men något mindre skandalöst stor. Därför finns det
nu regeringar som talar om ”inkomsttak” för bankdirektörer, till exempel i USA
och Frankrike. Eller så kan man åtala folk för korruption, som i Kina.
Det hela påminner
lite om att vara i vägen för en tornado. Det allra värsta kan drabba en
regering helt plötsligt. När det händer, så har de bara några minuter på sig
att ta skydd i källaren. Så passerar tornadon, och om man fortfarande lever, så
kommer man fram för att titta på skadorna. De kommer att visa sig vara mycket
omfattande. Visst, man kan förstås bygga upp igen. Men det är då det verkliga
grälet börjar – om hur man bygger upp och hur rättvist man ska fördela de
fördelar uppbyggandet för med sig.
Hur länge kommer
denna dystra bild att hålla i sig? Ingen vet eller kan vara säker, men
antagligen handlar det om rätt många år. Under tiden står regeringar inför val,
och väljarna kommer inte att vara nådiga mot de folkvalda. Protektionism och
socialdemokratisk välfärd fungerar för regeringarna som källaren under en
tornado. Skennationaliseringen av banker är ett annat sätt att ta skydd i
källaren.
Vad vi, folket,
måste fundera på och förbereda oss inför är vad vi ska göra när vi kommer upp
ur källaren – när det nu blir. Den grundläggande frågan handlar om hur vi ska
bygga upp igen. Det blir den verkliga politiska striden. Landskapet kommer att
vara främmande. All vår gamla retorik kommer att vara misstänkt. Men
nyckelinsikten är att uppbyggandet kan föra oss till en mycket bättre värld –
men också till en mycket värre. I vilket fall som helst, så kommer den att vara
mycket annorlunda.
Immanuel Wallerstein
[Copyright: Immanuel Wallerstein, distribuerad av Agence Global. För
rättigheter och tillstånd, inklusive översättningar och återgivning på
icke-kommersiella hemsidor, kontakta rights@agenceglobal.com, 1.336.686.9002 eller
1.336.286.6606. Tillstånd ges att ladda ned, vidarebefordra elektroniskt eller via
e-post till andra, förutsatt att essän förblir intakt och copyrightangivelsen
finns med. För att kontakta författaren, skriv till immanuel.wallerstein@yale.edu.
Dessa kommentarer, vilka publiceras två gånger i månaden, är avsedda
som reflektioner kring den samtida världspolitiken, betraktade inte genom
dagsrubrikerna utan i det långa perspektivet.]
_____
Email this Commentary to a colleague
______________________________________________
Go to List of Commentaries