Fernand Braudel Center, Binghamton University

http://fbc.binghamton.edu/commentr.htm

Kommentarer 82 & 83, Feb 1 & 15, 2002

NÄR DAVOS BLEV ANTI-PORTO ALEGRE

Immanuel Wallerstein, Fernand Braudel Center, USA

År 1971 sjösattes de senaste decenniernas omfattande nyliberala offensiv – i praktiken mot de framsteg som gjorts av världens befolkningar sedan andra världskriget. Det första World Economic Forum i schweiziska Davos var både symboliskt och konkret projektets jungfrutur. Davos skulle bli den globala mötesplatsen för världens mäktiga: de stora företagens och bankernas chefer, de politiska ledarna och mediavärldens nyckelpersoner. I Davos skulle de kunna rådslå med varandra, utforma passande retorik och samordna sina strategier.

Kring mitten av 1990-talet tycktes projektet förundransvärt framgångsrikt. Större delen av Sovjetunionen var oskadliggjord. Syds nationella befrielserörelser var diskrediterade och starkt försvagade. Världens kommunistpartier hade förvandlats till socialdemokratiska partier. Och världens socialdemokratiska partier hyllade istället ett marknadsliberalt tänkande, som bara delvis skilde sig från de konservativa partiernas. Utvecklingens retorik – för att inte tala om socialismens – hade över hela världen ersatts av globaliseringens retorik. Och till den, sades det, fanns inga alternativ att tillgå.

Davos krafter forcerade kort sagt till synes obehindrat fram. Men så möttes de av problem. Efter delvis fransk opposition sköts 1998 ett i tysthet framdiskuterat multilateralt investeringsavtal i sank – MAI, som kort och gott syftade till att göra nationella regleringar av utländska företag olagliga. Året därpå lyckades en överraskande koalition mellan miljöaktivister och amerikanska fackföreningar – alltså till stor del aktivister från ”lejonets kula”, USA – genom massiva demonstrationer bidra till att stoppa WTO:s lansering av en ny förhandlingsrunda

i Seattle.

Sedan följde en kaskad av mer eller mindre framgångsrika protester världen över: i Quebec, Washington, Nice, Prag, Göteborg, Genua. Under denna våg av motstånd hölls 2001 det första World Social Forum i Porto Alegre. Närmare 20.000 människor från hela världen, från alla möjliga rörelser och organisationer, insisterade på mottot ”en annan värld är möjlig”.

Västvärldens medier förblev skeptiska – men människorna i Davos var oroade. De beslöt sig för att flytta sina toppmöten till säkrare platser. WTO:s första ministermöte efter debaclet i Seattle placerades i Doha i det lilla oljelandet Qatar. De mäktiga G8-ländernas toppmöte hamnade i en avlägsen kanadensisk bergsby – och World Economic Forum flyttades från Davos till

New York.

Så kom terrorattackerna den 11 september. De tjänade de oroliga krafterna i Davos väl. Storskaliga demonstrationer, med sina risker för våldsamheter, tycktes hotade av anklagelser om terrorism. Det väl skyddade mötet i Doha i november 2001 kunde återlansera den nya förhandlingsrunda inom WTO som protesterna i Seattle tillfälligt stoppat.

Man skulle kunna misstänka att effekterna av den 11 september förstört den globaliseringskritiska rörelsen – eller åtminstone skrämt den till tystnad. I oktober 2001

var det många som trodde att så var fallet. Men fem månader senare hölls det andra World Social Forum. Denna gång anlände 60.000 deltagare till Porto Alegre – en tredubbling från året innan. Och häpnadsväckande nog var den amerikanska delegationen – som varit ganska liten 2001 – denna gång den fjärde största.

Det rådde i Porto Alegre en slags atmosfär som på en gång var både karnevalsliknande och nyktert analytisk. Det var tveklöst en allvarligt menad samling – och världspressen tog den också denna gång på allvar. Processen att skapa ett genomtänkt och omfattande alternativ till World Economic Forum och den gamla så kallade Washington Consensus tycktes redan ha kommit en

bit på vägen.

World Economic Forum föreföll samtidigt mer tveksamt och vilset än någonsin. Tack vare amerikanska utrikesministeriets forskningsenhet finns en utmärkt genomgång av den icke-amerikanska pressens analys. Låt oss börja med utrikesministeriets egna slutsatser:

”De utländska reaktionerna på World Economic Forum dominerades av kritik mot USA och tvivel på globaliseringens goda resultat. Den positiva beskrivningen av frihandel från Doha ändrades. Fokus låg på globaliseringens misslyckanden och negativa sidor. Utrikesminister Powells uttalande om att ’föra krig’ mot världsfattigdomen fick ringa gehör. Istället beskrevs USA överlag som oärligt i sitt uppsåt att korrigera globala orättvisor.”

Det är inte vänsterpress i Syd man syftar på. De första utdragen kommer från ”konservativa” Times i London:

”Är det motgångar Amerika nu skördar efter segerårens sådd? Av den osammanhängande och paranoida stämningen på World Economic Forum i New York att döma tycks amerikanska politiker, företagare och mediakommentatorer vara på gränsen till ett kollektivt nervöst

sammanbrott.”

Italiens ”ledande dagliga affärstidning” Il Sole 24 Ore citeras genom konstaterandet att ”Gapet mellan USA och Europa växer igen, både när det gäller politiska och ekonomiska relationer”. ”Centerinriktade” irländska Examiner noterar att ”talare efter talare på World Economic Forum karakteriserade USA som en hånfull och självbelåten supermakt”.

Samtidigt rapporterade engelska Financial Times från Porto Alegre under rubriken ”Seriösa idéer bakom teaterföreställning”, med tillägget: ”Anti-globaliseringslobbyn har återfått sin kraft”. Från World Economic Forum konstaterar tidningen: ”I år var stämningen betydligt mer betryckt… I dagens osäkra och oförutsägbara värld är det inte längre Davos som står för svaren.”

Vad är det som håller på att hända? Jo, tre saker:

För det första håller USA på att kraftigt överutnyttja situationen och sin förmåga. Till och med dess tidigare bästa allierade tycks överväga att vända landet ryggen. Bush blev så chockerad över tonfallet i ett brev från Saudiarabiens prins Abdullah att han skrev ett ytterligt försonande svar och tog sin hand från den linje hans närmaste medarbetare officiell proklamerat. När USA öppet kritiseras av Natos brittiske generalsekreterare Lord Robertson så kan man konstatera att saker inte går fullt så väl som planerats och förutsatts. Européer (och naturligtvis så gott som alla andra) är till övervägande delen tämligen upprörda över talet om ”ondskans axel”. Den här oppositionen kommer inte att bromsa USA:s miltära upprustning – men den kan minska ambitionerna att använda dessa vapen.

För det andra så innebär andan i Porto Alegre att den globaliseringskritiska rörelsen försöker ta steget från demonstrationer och defensiv handling till att lägga fram trovärdiga alternativ och mobilisera världens opinion för dessa. Porto Alegre har förvisso långt kvar till att uppnå den politiska tyngd som behövs för att driva igenom sina alternativ. Men rörelsen har tagit klivet från sin första fas. Under 2002 var det World Economic Forum som försökte låta som Porto Alegre – något som är mycket fjärran från 1990-talets retorik. Och imitation är, sägs det, den högsta formen av smicker…

Den stora osäkerheten idag handlar om inställningen hos världens politiska mittfåra. I praktiken har denna varit fullständigt involverad i World Economic Forum – och de flesta är det fortfarande. Men själv mötte jag i Porto Alegre 2002 åtminstone en före detta premiärminister som berättade att han normalt brukade åka till Davos. Denna gång hade han beslutat sig för att se vad Porto Alegre hade att erbjuda. Han tycktes inte besviken med vad han såg. I USA är liberalerna fortfarande skrämda av den 11 septembers följder. Men för första gången sedan talet om ”ondskans axel” har exempelvis en medlem i Clintons forna kabinett, Madeleine Albright, öppet börjat kritisera Bush utrikespolitik. Och européerna tycks börja känna behov av att hävda sig en smula – åtminstone om man får tro det amerikanska utrikesdepartementet.

Det är på det hela taget tillfälle att stanna upp och granska läget. Vad har varit den globaliseringskritiska koalitionens styrka? För det första har den demonstrerat en bredd och ett folkligt stöd världen över som gjort klart att det verkligen finns ett alternativ till Davos nyliberala agenda. Händelserna den 11 september tycks enbart tillfälligt ha bromsat rörelsen.

För det andra så har koalitionen visat att den nya systemkritiska strategin är genomförbar. Och vad är detta för ny strategi? För att förstå det måste man först dra sig till minnes vad som var den gamla strategin. Världens vänster, i sina otaliga former – kommunistpartier, socialdemokratiska partier, nationella befrielserörelser – har under över hundra år, grovt sett mellan 1870-1970, argumenterat för att den enda möjliga strategin innehåller två huvudmoment: dels att bygga en centraliserad organisationsstruktur, dels att som primärt mål erövra statsmakten på ett eller annat sätt. Rörelserna lovade att de, när väl makten över staten var erövrad, också skulle kunna förändra världen.

Den här strategin tycktes under lång tid väldigt framgångsrik. Dessa tre vänsterrörelser hade framåt 1960-talet verkligen lyckats erövra statsmakten i de flesta av världens länder. Dessvärre hade de samtidigt uppenbarligen misslyckats med att omforma världen. Det var precis detta världsrevolutionen 1968 handlade om – den gamla vänsterns misslyckande att omforma världen. Den ledde till 30 år av debatterande och experimenterande kring alternativ till den statsorienterade strategin som alltmer tycktes ha blivit ett misslyckande.

Porto Alegre är premiärföreställningen för alternativet. Det finns ingen centraliserad struktur. Tvärtom. Rörelserna i Porto Alegre är en lös koalition av transnationella, nationella och lokala rörelser, med mångdubblaprioriteringar, förenade i första hand genom sin opposition till den nyliberala världsordningen. Och de här rörelserna söker inte – åtminstone inte merparten av dem – erövra statsmakten. Och om de gör det så betraktar de inte detta som mer än en av många olika taktiker – och inte den viktigaste.

Så långt Porto Alegres styrka. Nu till dess svagheter. De utgörs i praktiken av samma faktorer som är dess styrka. Avsaknaden av centralisering kan göra det svårt att samordna taktiken i kommande och mer svårvunna slag. Det återstår att se hur stor toleransen är mellan var och ens prioriteringar hos de många intressen som finns representerade. Och om erövrandet av statsmakten inte är det primära målet – vad är det då?

Så här långt har krafterna i Porto Alegre huvudsakligen utkämpat defensiva slag, för att stoppa krafterna i Davos från att fullfölja sin agenda. Detta är viktigt och användbart, och har varit mer framgångsrikt än någon kunnat förutspå för bara några år sedan. Men snart kommer detta att framstå som otillräckligt. Det måste till en seriös, positiv agenda. Tobinskatten – att bekämpa spekulation på kapitalflöden, att eliminera skatteparadisen, att slopa tredje världens skulder, det är alla användbara förslag. Men inget av dem är nog för att ändra den grundläggande strukturen i världssystemet.

Det krafterna i Porto Alegre behöver göra mer tydligt är dels att analysera åt vilket håll den kapitalistiska världsekonomin är på väg strukturellt och vad dess inneboende svagheter är. Dels att konkret påbörja utstakandet av konturerna för en alternativ världsordning.

Världssystemets politiska utveckling befinner sig i en mycket osäker fas de närmsta åren. Den globala ekonomin kommer att spela stor roll. Det är fortfarande möjligt att USA:s (och Israels) hökar kommer att göra något farligt. Men om rörelserna i Porto Alegre blott och bart nyttjar sina gemensamma krafter så lär de åstadkomma mycket under det kommande decenniet. På sätt och vis är världens vänster idag tillbaka där den befann sig under mitten av 1800-talet – men med en avgörande fördel. Den har erfarenheterna av all vishet och alla misstag från de gångna 150 åren i ryggen. Så en annan värld är verkligen möjlig. Men den är på intet sätt säker.

Översättning: Jens Ergon

© Immanuel Wallerstein 2000, 2001

Dessa kommentarer kan laddas hem, vidarebefordras elektroniskt eller e-postas till andra, men de får inte reproduceras i tryckt form utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren without permission of copyright holder (iwaller@binghamton.edu).

Dessa kommentarer publiceras två gånger i månaden och utgör reflektioner kring saker runt om i världen. Utgångspunkten är inte de omedelbara rubrikerna utan det långa perspektivet.

_____

Email this Commentary to a colleague

______________________________________________

Go to List of Commentaries

Go to Fernand Braudel Center Homepage